Babydollx - A young girls confessions

Är så sjukt förvridna så det är bara sorgligt, att alla ska behöva vara pinnsmala och med perfekta ansikten och kroppar gör mig galen! Jag ser kompisar som i princip svälter sig själva för att gå ner i vikt och det är inte roligt.
Har jsävl haft problem med vikten men inte de att jag varit överviktig, tvärtom alltid vaqrit underviktig och är fortfarnade men har accepterat de nu.
Läste nyss på en gammal klasskompis bilddagbok att hon ibland hatar sig själv och tkr hon är tjock etc.etc. men sen stog något som gjorde mig glad, hon accepterar den hon är och trivs med de.

Har själv varit i den positionen att hata sig själv alldeles för ofta, men jag hatar inte mitt utseénde utan jag hatar mitt sätt att tänka. Jag har aldeles för lätt för mig så därför händer det att jag ser ner på andra människor som inte lär sig lika lätt som jag och tkr dom är jobbig. Det är ett hemskt sätt och tänka och jag hatar mig själv för det. Är inget jag vill fortsätta med men ändå smyger dom tankarna sig på så fort någon ställer massa frågor för att lräa sig något jag fattat direkt.

Jag vet såklart att dom inte är sämre människor för det, men ändå så är det en enorm irritationsfaktor.
Jag har aldirg någonsin haft problem att lära in saker, har ett högt IQ och fotografiskt minne så det är klart jag fattar saker fort och kmr ihåg det lätt, och ja, jag vet att alla människro inte kan vara så, men anledningen till att jag irriterar mig på människor som inte lär sig lika lätt är för att under hela min skoltid så har lärarna hållit mig tillbaka och låtit mig sitta och ha tråkigt på lektionerna eftersom dom inte har tid att ge mig nya uppgifter för att dom måste hjälpa dom som inte lär sig lika fort,..
Så därför har det automatiskt blivit så att när en person börjar ställa frågor om något dom inte riktigt förstått så blir jag så otroligt less.

Jag vet, jag kan vara hemsk, och det är inget bra sätt att tänka, men på grund av detta så har jag blivit fruktansvärt skolless och om man lägger itll stressproblemet på de som gjorde att jag blev tokig av att inte ha nått att göra eftersom det ökade stressfaktorn, så klarar jag inte att gå i skolan som normala. Vem vet vad jag kunde ha bestämt mig för om inte dessa faktorer fanns? kanske hade jag orkat plugga till läkare som jag drömde om när jag var yngre.
Kmr ju aldrig inträffa nu eftersom mitt psyke inte klarar dem, och visst jag tkr hovslageri är jättekul men det finns ju den överhängande risken att min kropp inte kmr tåla den sortens arbete så länge.

hmm känns som om ja kom ifrån ämnet lite, men de får va.
aja....bye:)