God natt...
Nu är jag riktigt trött, ligger iof i sängen redan så vet inte riktigt varför jag bloggar ist för att sova...
Men men finns säkert nånnbra anledning även om jag inte kan komma på någon.
Är mitt uppe i de månader på året jag hatar och älskar mest. Dvs perioden Augsti-September-Oktober-November.
Älskar eftersom det inte är för varmt men ändå inte irktigt kallt än, vilket gör att luften inte är så tung (är ju väldigt känslig för fuktig/torr/tung luft så nu är de den tid ja faktiskt inte känner de som om jag sakta kvävs) och det blir sjukt fina bilder+ att det är perfekt väder för ridning.
Hatar eftersom att jag ständigt påminns om mina kusiner som dog eftersom bpda tvp dog vid den här tiden på året.
Saknar dem båda enormt mkt och tror jag alltid kmr göra de3t då båda två stod mig väldigt nära.
Sedan nu känns de ju som om jag och Idet glidit isär lite på sista tden så vem ska ja då prata med? pratar såklart med älskling men det är ändå inte riktigt samma sak som att ha en tjejkompis som verkligen förstår (killar kan aldrig riktigt förstå tjejer hur mkt dom än försöker) så...
Söker tröst hos hästarna iaf så, dom finns ju alltid där. Så fort det börjar kännas tungt är de så skönt att bara kunna gå ut och kela med dom eller sadla Emilia och dra ut på en tur i skogen eller dra ett rejält dressyr lr hopp pass så att både hon och jag är rejält arbetade efteråt.
Det hjälper mig att koppla ifrån verkligheten ett tag så att jag kan andas ut riktigt och bara få vara istället för att ständigt ha 1000 olika tankar som snurrar i skallen som te.x "Kmr jag orka med skolan iår?" "hur ska jag ha tid för alla läxor?" "När passar det att träffa kompisar" "hur ofta kmr jag kunna varamed älskling dne här veckan?" och massa massa mer, känns som om tiden aldrig räcker till och jag vill ju ha nånnminut att sätta mig ner och gå igenom alla tankar, speciellt dom om kusinerna eftersom jag aldrig tog mig tid att bearbeta deras död riktigt vilket ledde till att jag fick stressproblem och prestations ångest eftersom jag ville hinna med så mkt på kort tid ifall något skulle hända mig, och i samma veva så började jag skära upp underarmarna (nej jag är inte emo -.-) utan det var för att den fysiska smärtan fick mig att glömma den psykiska för en liten stund, det bev som en drog, men tack vare älskling så lyckades jag sluta med det.
Har kämpat med de i 4-5 år nu och börjar äntligen ta mig ur de efterosm jag bytte till en superbra skola där alla är väldigt förstående och jag själv fått varit med och besätmtmitt schema, blev ju tillsammans med älskling också vilket hjälpte mkt eftersom han känner mig och kan lugna ner mig när de börjar gå överstyr (älskar honom<3) blev ensam hemma i stallet,
okej missförstå mig rätt nu, jag trivdes superbra med att ida hade hästen inhrd här men samtidigt var det ett stressmoment för mig när hon tog hästarna själv om jag skulle till älskling eftersom jag fick så dåligt samvete men nu när ja e själv så rycker morsan lr farsan in ist och dom är en helt annan sak eftersom att jag då gör klart allt i stallet på morgonen innan jag åker.
Hmm nä tro om jag kanske ska sova nu ist för att forstätta skriva, känns som om ja skrivit tilräckligt mkt personliga tankar nu.
Länggtar förövrigt tills på fredag då det är dags för nästa tattuering.
Kan nu avslöja att den kmr sitta på insidan av höger handled och den kmr vara ett japanskt tecken som betyder "älskad".
Måste förövrigt höra av mig till ida imorn å höra om hon har tid så vi kanske kan prata lite utan att någon annan är med.
Känns som om jag vill få reda på vart vi står numera.
Hmm inte mitt mest sammanhängande inlägg kanske men skit samma.
aja god natt allihop. Skriver imorn ist. bye
Men men finns säkert nånnbra anledning även om jag inte kan komma på någon.
Är mitt uppe i de månader på året jag hatar och älskar mest. Dvs perioden Augsti-September-Oktober-November.
Älskar eftersom det inte är för varmt men ändå inte irktigt kallt än, vilket gör att luften inte är så tung (är ju väldigt känslig för fuktig/torr/tung luft så nu är de den tid ja faktiskt inte känner de som om jag sakta kvävs) och det blir sjukt fina bilder+ att det är perfekt väder för ridning.
Hatar eftersom att jag ständigt påminns om mina kusiner som dog eftersom bpda tvp dog vid den här tiden på året.
Saknar dem båda enormt mkt och tror jag alltid kmr göra de3t då båda två stod mig väldigt nära.
Sedan nu känns de ju som om jag och Idet glidit isär lite på sista tden så vem ska ja då prata med? pratar såklart med älskling men det är ändå inte riktigt samma sak som att ha en tjejkompis som verkligen förstår (killar kan aldrig riktigt förstå tjejer hur mkt dom än försöker) så...
Söker tröst hos hästarna iaf så, dom finns ju alltid där. Så fort det börjar kännas tungt är de så skönt att bara kunna gå ut och kela med dom eller sadla Emilia och dra ut på en tur i skogen eller dra ett rejält dressyr lr hopp pass så att både hon och jag är rejält arbetade efteråt.
Det hjälper mig att koppla ifrån verkligheten ett tag så att jag kan andas ut riktigt och bara få vara istället för att ständigt ha 1000 olika tankar som snurrar i skallen som te.x "Kmr jag orka med skolan iår?" "hur ska jag ha tid för alla läxor?" "När passar det att träffa kompisar" "hur ofta kmr jag kunna varamed älskling dne här veckan?" och massa massa mer, känns som om tiden aldrig räcker till och jag vill ju ha nånnminut att sätta mig ner och gå igenom alla tankar, speciellt dom om kusinerna eftersom jag aldrig tog mig tid att bearbeta deras död riktigt vilket ledde till att jag fick stressproblem och prestations ångest eftersom jag ville hinna med så mkt på kort tid ifall något skulle hända mig, och i samma veva så började jag skära upp underarmarna (nej jag är inte emo -.-) utan det var för att den fysiska smärtan fick mig att glömma den psykiska för en liten stund, det bev som en drog, men tack vare älskling så lyckades jag sluta med det.
Har kämpat med de i 4-5 år nu och börjar äntligen ta mig ur de efterosm jag bytte till en superbra skola där alla är väldigt förstående och jag själv fått varit med och besätmtmitt schema, blev ju tillsammans med älskling också vilket hjälpte mkt eftersom han känner mig och kan lugna ner mig när de börjar gå överstyr (älskar honom<3) blev ensam hemma i stallet,
okej missförstå mig rätt nu, jag trivdes superbra med att ida hade hästen inhrd här men samtidigt var det ett stressmoment för mig när hon tog hästarna själv om jag skulle till älskling eftersom jag fick så dåligt samvete men nu när ja e själv så rycker morsan lr farsan in ist och dom är en helt annan sak eftersom att jag då gör klart allt i stallet på morgonen innan jag åker.
Hmm nä tro om jag kanske ska sova nu ist för att forstätta skriva, känns som om ja skrivit tilräckligt mkt personliga tankar nu.
Länggtar förövrigt tills på fredag då det är dags för nästa tattuering.
Kan nu avslöja att den kmr sitta på insidan av höger handled och den kmr vara ett japanskt tecken som betyder "älskad".
Måste förövrigt höra av mig till ida imorn å höra om hon har tid så vi kanske kan prata lite utan att någon annan är med.
Känns som om jag vill få reda på vart vi står numera.
Hmm inte mitt mest sammanhängande inlägg kanske men skit samma.
aja god natt allihop. Skriver imorn ist. bye
Kommentarer
Trackback
